Sandra Molinders Blogg

Solen skiner, fåglarna kvittrar och snön smälter!
Det här är helt klart den bästa tiden på året, när man vet att det varma väntar!

Torsdag och Fredag har jag knappt varit hemma.
Torsdag var det jobb 9.45-20.20.
Igår åkte jag in med Tessie till veterinären och var där 9.30, det tog det 1½ timme. Sen var det bara att åka till jobbet och jobba till 20.20.
Idag är jag ledig så det är underbart!

Tillbaka till Tessie och veterinärbesöket..
Vi kom in, fick träffa en veterinär som kände och klämde, först på hennes friska ben och sen på hennes onda.
Tessie som alltid är så glad stod bara och tittade på honom.. Då talade veterinären om för mig att han tyvärr var tvungen att bli lite hårdhänt för att kunna se vart hon hade ont någonstans, så han tog i lite mer och när han kom upp till "axeln" så skrek min stackars flicka, högt.. (Då höll jag på att börja gråta, du anar inte vad det skar i hjärtat.)
Det var dock bra för då fick ju veterinären reda på vart han skulle röntka. Tessie fick lugnande och vi fick komma in i röntkenrummet. När jag såg hur hon satt och vinglade av trötthet sa jag till henne att lägga sig ner och då tvärslocknade hon direkt.
Jag fick hjälpa en sköterska under hela röntkenproseduren och det var ju inga problem med en sovande vovve.
Sen fick vi vänta på veterinären.
När han väl kom in gick han in och satte sig vid en dator och kollade på bilderna.. "Matte kan ju komma hit och titta".
Det visade sig att Tessie har fått en rejäl smäll någon gång och en liten benbit har lossnat och ligger och irriterar.
Vi diskuterade fram och tillbaka jag och veterinären. Han tyckte att det skulle bli en krånglig operation att försöka ta bort den och förklarade för mig att kroppen kanske kunde ta hand om detta själv.
Så vi kom överens om att vi nu ska vänta 1 månad och komma tillbaka in på röntken sen. Om benbiten inte är borta då blir det opration.. Jag hoppas att det löser sig för våran lilla tös!
Det tog ett tag för Tessie att vakna sen. Hon var groggy bra länge. Ni skulle ha sett henne när jag äntligen fått upp henne på benen och vi gick mot bilen. Jag har aldrig sett något mer stappligt. När vi var framme vid bilen (kanske 20 meter från utgången) hängde hennes tunga utanför och det  såg ut som om hon stod och sov. Då kunde jag inte låta bli att skratta.