Sandra Molinders Blogg

Nu är våran älskade son en vecka gammal. Tiden bara flyger iväg!
Jag tänkte försöka mig på en förlossningsberättelse eftersom jag vet att många är intresserade av att höra den.

Så här kommer min version av helgen då Edvin föddes. Eftersom jag inte var så medveten om saker och ting som skedde runt omkring mig under tiden på Förlossningen så vet jag inga klockslag eller hur lång tid de olika stadierna tog.



Natten till Lördagen den 11 vaknade jag flera gånger av oregelbundna värkar. På morgonen var de som bortblåsta och jag blev väldigt irriterad och kände mig lurad.
Men efter lunch kom dom tillbaka.
Kristoffer var tvungen att åka ner till Byggmax i Örebro för att köpa takplåt till vedboden som höll på att byggas och jag valde att följa med utifall det var någonting på gång.
På vägen ner mot Örebro fick jag den första starkare värken och det kändes som att den aldrig släppte så vi stannade till och ringde förlossningen. Där fick jag svaret att det lät som om förlossningen var på gång men att de tyckte att jag skulle vänta tills värkarna blev mer regelbundna och kom med kortare mellanrum innan jag åkte in. Detta var runt 15 tiden.
Så vi åkte vidare ner till Byggmax, Kristoffer köpte det han behövde och vi åkte hem igen.

Väl hemma igen så gick jag in och satte mig i en varm dusch tills varmvattnet tog slut. Efter det blev det att sätta sig i soffan med en värmeflaska mot ryggslutet. Där blev jag sittandes sen, tittande på film och klockade värkar. 
När klockan var runt 20 kom värkarna allt tätare och klockningen snittade strax under 5 minuter i mellan. Då ringde jag förlossningen igen eftersom det står på deras hemsida att man ska ringa när det är 4-5 minuter mellan värkarna.
Jag fick svaret att jag kunde stanna hemma så länge jag kände mig trygg och lugn men var välkommen in när det behövdes. Så vi åt lite amerikanska pannkakor och Kristoffer gjorde iordning allt inför avfärd.

Runt 22 tiden var jag på toaletten och slemproppen gick. Strax därefter blev värkarna ett snäpp starkare och jag kände att det var dags att åka in.
På vägen ner till Örebro kom ett ordentligt åskväder, det blixtrade, dundrade och regnet öste ner.

Vid 23 blev vi mottagna på förlossningen och fick rum nr 5. Där var det allmän koll, tex blodtryck, temp, frågor om värkarna osv av en undersköterska. När det var klart kom barnmorskan Eva-Lena in, ställde lite fler frågor och satte sen på mig band över magen för att kolla bebisens hjärtljud och hur mina värkar gick.

Efter det kom hon tillbaka in, undersökte mig och konstaterade att jag var 4 cm öppen.
Vi pratade lite om hur jag kände och vad jag hade för tankar kring smärtlindring. Jag talade om att jag var sjukhus- och nålrädd och ville absolut inte ha någon lustgas. Vi kom överens om att Eva-Lena skulle vara med och guida mig genom det hela och föreslå vad hon trodde skulle passa.
Första förslaget blev en varm dusch vilket jag nappade på direkt!
På väg till duschen fick jag en värk och jag stannade upp, spände hela mig och försökte andas igenom den. Efteråt kom barnmorskan med inlägget att ju mer jag skulle spänna mig under värkarna, ju svårare och mer utdraget skulle det hela bli. Där och då bestämde jag mig att skärpa till mig och försöka slappna av så mycket som möjligt.
Jag satt i den varma ångande duschen länge, säkert två timmar (?) i alla fall. Det var otroligt avslappnande. Andra halvan av tiden i duschen satt och sjöng med i Ulf Lundells låtar som spelades ur högtalaren på min Iphone.

Av värmen i duschen blev det svårt att andas inne i badrummet och jag blev tvungen att motvilligt ta mig därifrån. Jag fick en såndär snygg sjukhusrock.

Efter ett tag kom Eva-Lena in igen och vi diskuterade om vad vi skulle göra härnäst. Hon föreslog lustgasen och jag totalvägrade. Men vi kom överens om en pilatesboll och akupunktur i ryggen eftersom jag kände mest smärta där.
Och där satt jag ett tag, studsandes på bollen under värkarna och utslagen framåtlutad i sängen imellan dom.

När jag kände att det var nog med pilatesbollen så diskuterade vi epidural och barnmorskan talade om proceduren som skulle ske med bland annat insättning av dropp och spräckning av fosterhinnan för att vattnet skulle gå m.m. Då fick jag panik av bara tanken på alla moment och ångrade mig.
Eva-Lena försökte igen att övertala mig om lustgasen. Och tillslut så gick jag med på det.
Härifrån är minnet väldigt svagt fram tills Edvin är född.
Jag minns bara hur jag under värkarna ligger och suger i mig lustgas och mellan dom hur jag ligger och försöker slappna av. Under några värkar tappade jag fattningen totalt.
Där någonstans gick vattnet också, har bara ett svagt minne av att Eva-Lena talde om det för mig, men exakt när det var vet jag inte.

När krystvärkarna närmade sig la Eva-Lena över mig på sidan med ena benet i ett benstöd, vilket inte var någon hit, så jag fick lägga mig tillbaka på rygg med båda benen i stöd.

Krystvärkarna kom igång talade barnmorskan om för mig hur vi skulle gå tillväga och jag fick handtag att hålla i när jag skulle krysta.
Hur länge jag krystade vet jag inte och Kristoffer minns det inte heller. Jag hade svårt i början med att "göra rätt" men kom sedan underfund med det.
Efteråt fick jag i alla fall höra av Kristoffer att Eva-Lena berömt mig och sagt att jag var duktig och att det gick snabbt för att vara förstföderska.

Klockan 05.55 kom han ut lilla Edvin och blev upplagd på min mage svagt knorrandes. Eva-Lena fick lov att hjälpa honom lite med första skriket.
Det gick inte att slita blicken från den lilla krabaten som låg på min mage. Han var det finaste jag sett!